God afton!

Nu har vi som bekant flyttat till Higashi-Nagasaki! Eller ja, det var i torsdags förra veckan vi flyttade, men gott om tid har det varit ont om. Tanken är att jag ska springa runt här i huset och ta lite bilder, men detta vill jag helst göra när det är ljust ute, för bästa möjliga bilder. Just nu är klockan 20:40, dvs. det är inte ljust för fem öre. Men jag lovar att bilder kommer så snart som möjligt, det kommer sannolikt att vara värt väntan, då det som sagt tidigare känns som om vi bor på ett lyxhotell nu.

När Andy ändå nämnde sitt sjukhusbesök får jag väl nämna mitt som hastigast också. Var ju som bekant sjuk konstant i 17-18 dagar, dvs. sen någon dag innan vi kom hit. Dum som jag var sköt jag upp läkarbesök så länge som möjligt, men när jag satt på lektionen med yrsel, feber och sjuk huvudvärk, samtidigt som jag började se lite suddigt, insåg jag åtminstone att det var dags att besöka sjukhus. Matsunaga-sensei var (precis som väntat) otroligt hjälpsam och skrev mängder med information på japanska åt mig, för att underlätta läkarbesöket. Fick sedan en karta med vägbeskrivning till sjukhuset, till vilket jag hittade relativt enkelt, låg som tur var 15 minuters gång från skolan. Väl där anmälde jag mig i luckan och lämnade fram lappen jag fått med mig, därefter satte jag mig i väntrummet och kollade på någon japansk reality show som gick ut på att inte bli fångad och komma fram till specifika mål, tämligen underhållande faktiskt. Hur som helst blev jag inkallad efter 10-15 minuter och undersökt, det visade sig att jag hade någon lättare infektion samt en närmast löjligt envis förkylning. Efter detta fick jag piller mot feber, värk, hals samt en penicillinkur som hette duga, det underbara var att det hjälpte otroligt bra! Det var helt underbart att vakna upp och inte känna sig mer död än levande, att inte ständigt sakna energi.

Nu i helgen hade vi (som Andy redan nämnt) halloweenfest med klassen, en tillställning som i mina ögon blev sjukt lyckad! Det var riktigt kul att träffa folk från klassen utanför skolan också ^_^ Festen ägde rum i Shin-okubo (även känt som Korea Town) där två i vår klass (inte helt oväntat koreaner) bor! Vi möttes upp vid stationen vid 18:00, sakta men säkert trillade större delen av klassen in. När alla väl hade dykt upp begav vi oss via smala små mysiga gator till deras boende, utöver de vanliga sex personer vår lilla grupp utgör, följde även Micke, Ante, Megumi och Sun-Yon från Moki House (dvs. vårt förra boende) med, vilket var väldigt välkommet! Tillställningen i fråga flöt på i rask takt, Rebecka och de övriga som anordnat festen i fråga hade styrt upp lite lekar, något som blev väldigt lyckat (inte allra minst för att mitt lag vann totalt). Allt som allt en sjukt lyckad kväll! Efter ett antal timmar av nöje ville somliga ut, medan andra bestämde sig för att sticka hem istället. Målet blev Shibuya, jag var väl inte toksugen på att sticka vidare egentligen, men bestämde mig ändå för att hänga med, då många andra skulle med också. Men väl på stationen skulle somliga inte med längre, när jag sedan stod och försökte övertala dessa att trots allt hänga med hörde jag dörren stängas bakom mig. Efter detta kändes det bara så mycket enklare att ta tåget åt andra hållet med alla som skulle hem, istället för att invänta ett tåg till. Sagt och gjort vinglade jag hem till Higashi-Nagasaki, tror aldrig jag varit så glad att ha TV i mobilen som jag var då. Jag vet att detta inlägget skulle bli så mycket roligare med bilder, dessvärre tenderar jag att inte ta med mig kameran när jag vet att alkohol ska vara inblandat, då jag trots allt är lite rädd om den ^^

Idag (tisdag) hade vi prov i katakana, något som faktiskt gick bättre än väntat, även om jag inte kan påstå att skiten sitter speciellt väl ännu. Allt som allt en riktigt givande lektion, då jag och Kim stack och köpte läroboken i romanji i morse. På sikt är det givetvis tänkt att vi ska fasa ut den helt i förmån för hiragana/katakana-versionen, men vi insåg igår att vi helt enkelt inte hanterar hiragana/katakana så bra ännu att vi kan hänga med i undervisningen. Vi resonerade således som så att det är bättre att faktiskt hänga med i undervisningen och samtidigt plugga hiragana och katakana så mycket vi kan, än att bara sitta som levande frågetecken på lektionerna och halka efter. Efter skolan hade jag och Kim bestämt oss för att sticka till Shinjuku för att dels fixa abonnemang för honom (istället för kontantkort som han har i dagsläget) och dels för att fixa min telefon så att jag skulle kunna maila. Med oss på denna tur fick vi även Izumi (från vår klass) och hennes roomie, vilket var ganska användbart då deras japanskakunskaper vida överträffar våra i dagsläget. Efter att vi fixat det som fixas skulle frågade Izumi om vi ville med och käka någonstans, vilket vi (svältande studenter som vi är) givetvis nappade på! Vi hittade en riktigt mysig restaurang som (likt väldigt många restauranger i centrala Tokyo) ligger 1-3 våningar under marken. Konceptet här är detsamma som vår favoritcurry-restaurang i närheten av skolan, dvs. direkt när du kommer in bestämmer du vad du ska ha för mat och betalar för denna i en maskin (japanerna älskar som sagt maskiner), efter betalning får du motsvarande “biljetter” som du sen lämnar fram till personalen. Uppbyggnaden är likt så många andra japanska restauranger likt en bar, dvs. du sitter längs med en lång bardisk där maten inmundigas. Maten var helt klart något av det godaste jag ätit på länge! Det fanns diverse sorters maträtter, men jag och Kim fastnade för en varsin stor trevlig pepparbiff. Nu till den underbara delen, maten serveras på en glödhet gjutjärnspanna, närmast rå, vilket innebär att du kan få den precis så rare/medium/well done som du behagar, helt klockrent koncept!

Kärlek!

Som synes var maten gudomligt god, servicen kunde man (i sedvanlig ordning) inte hitta något fel med alls. Så fort vattenglaset (en tuff detalj med Japan, de har insett att vatten i princip är gratis och skulle således aldrig drömma om att ta betalt för det på restauranger) var i närheten av inte fullt kom de snabbt och fyllde på. Dessutom bjöds vi på läskeblask efter måltiden, free of charge givetvis.

Kim & Izumi-san

Izumis roomie vars namn jag inte kan komma på ^^

Mätta och belåtna rullade vi därifrån, sa hej då till Izumi med tillhörande vän och gick på tåget hemåt. En detalj som är helt underbar med läget på vårt nuvarande boende är den korta tid det tar att ta sig till såväl skolan som in till ännu mer centrala delar. Vi bor alltså 15 minuter från supercentrala Tokyo, vilket känns rätt tufft, går inte att bo mycket mer i smeten än vi gör. Samtidigt är Higashi-Nagasaki ett helt underbart ställe i det avseendet att det känns sjukt genuint. Smala gator som är helt överfulla av affärer och restauranger, i princip allt man kan tänkas vilja ha finns inom några hundra meters avstånd. Hur som helst är det riktigt trevligt att kunna sticka så sent som 10:40 och ändå kunna sitta och plugga 2 timmar i skolan innan lektionen börjar. Detsamma gäller så klart när man ska göra saker och ting efter skolan, vi yrade omkring i Shinjuku en bra stund, fixade mobilrelaterade saker, yrade runt lite till, käkade grym mat i lugn och ro, men var ändå hemma strax efter 19:00. Kort och gott blir jag bara mer och mer kär i det här landet för varje sekund som går. Jag uppmuntrar allt och alla som läser här att besöka Japan så fort ni får möjlighet till det, oavsett vad man gillar för slags ställen finns ALLT här Nu ska jag lägga mig och kolla på senaste K-1 HERO’s (Mixed Martial Arts-gala)!

オやすみなさい

Då var man nyss hemkommen ^_^
Efter skolan blev det en runda till en galleria, där vi tenderar att hamna minst några gånger i veckan. Väl hemma käkade jag och Erik tempura, dvs. friterade grönsaker. Efter detta blev det något glas vin eller två, i sedvanlig ordning gjorde halva boendet oss sällskap. Moki kom in och gav oss det onda ögat vid 00:00 och vi (dvs. jag, Kazu, Erik, Tim och Jonas) flyttade således vidare till templet för att fortsätta snacka skit. Dock stannade vi inte så länge där, då Kazu som vanligt behövde gå upp tidigt för att jobba. Dock stannade vi i sedvanlig ordning till vid 7-Eleven, där vi började snacka med ägaren (som ganska många gånger tidigare). Strax därefter dök Maya-chan upp, samt ägarens son (som pluggat 8 år i Kanada), följt av Tim en stund senare. Ska jag vara ärlig har jag sannolikt lärt mig mer praktisk japanska genom att prata och lyssna på mina japanska vänner, än i skolan. Hur som helst kom vi överens om att Maya-chan ska lära mig lite japanska i utbyte mot att jag lär henne engelska, vilket känns som en sjukt bra deal då hennes engelska redan är alldeles utmärkt Nu ska jag hur som helst lyssna på musik och försöka sova strax.

Oyasumi!

Jag troooor att jag håller på att bli frisk nu, det kändes iaf inte värre idag än det gjort andra dagar. Fixade aspirin och nässpray på apoteket idag, så nu ska det kureras. Hur som helst har det hänt lite roliga saker de senaste dagarna, vilket jag tänkte berätta om, med tillhörande bilder givetvis. I tisdags hade vi vår Entrance Ceremony i skolan, vilket gick till som så att hela vår skola (ISI Tokyo) åkte tunnelbana till stadsdelen ISI Language School ligger i.

Matsunaga-sensei, dvs. vår lärare, sannolikt en av de coolaste lärarna på planeten

Väl där droppade då även eleverna från ISI Language School in, dvs. halva vårt nuvarande boende. Rektorn för båda skolorna höll ett tal där han välkomnade oss alla, hoppades att vi skulle trivas, förklarade syftet med utbildningen (dvs. förberedande språkutbildning för fortsatta studier på universitet i Japan) och lite sådant. Efter detta fick alla gå upp, en och en, till podiet och presentera sig (inför strax över 100 pers) på japanska.

“Hajimimashite. Watashi wa Kristoffer desu. Sweden kara kimashita. Doozo yoroshiku.”

Efter detta hade vi tacksamt nog ingen lektion den dagen, vilket resulterade i att vi stack till Shinjuku, närmare bestämt Sakura House, för att styra upp nytt boende. Vi hittade ett mysigt guesthouse med 12+1 rum i Higashi-Nagasaki, dvs. 15-20 minuter med cykel från skolan, istället för 45-60 minuter med tåg som det är i dagsläget. Servicen på Sakura House är (som så ofta i Japan) klockren, vi fick tid för visning (då vi inte hade någon större lust att köpa grisen i säcken IGEN) samma dag.

Kimsan & Timsan

Andy i rökrutan

En stund därefter anlände vi i Hagashi-Nagasaki, där vi blev stående utanför stationen en stund i väntan på vår “mäklare” ^^

Huset i fråga var (i mina ögon) väldigt traditionellt japanskt, tatamimattor på de flesta rummen, ganska smala korridorer till rummen och en nästan labyrintlik planlösning, underbart helt enkelt.

Mitt hem fr.o.m. den 25:e!

Man har blivit ganska skadad i detta landet när det gäller utrymme märker jag. De 10 kvadratmeter (+enorm garderob och egen balkong) rummet jag valde består av känns otroligt stort. Hela känslan över flytten (för boendet var alldeles för bra för att tacka nej till) är den att vi helt enkelt ska flytta till ett lyxhotell. Utöver att mitt nya rum sannolikt är ca 3 ggr större än mitt nuvarande är huset nyrenoverat, vilket märks. Förvisso dubblar vi nästan hyran, men vi hade och andra sidan jäkligt låg hyra på detta boendet. Dessutom är det svårt att mäta trivsel i pengar.

Fredagen spenderade vi genom att sitta här på boendet med en flock andra sköna individer och inmundiga lite alkohol. 23:00 förflyttade vi oss från boendet till ett tempel bara några hundra meter från boendet (värt att påpeka är att detta var Kazus idé, dvs. en infödd japan, tydligen är det så de brukar göra här), där vi fortsatte att snacka skit och dricka lite mer alkohol. Efter några timmar skulle Kazu (som hade en anställningsintervju dagen efter) röra sig hemåt, något jag tyckte lät som en sund idé då jag som bekant fortfarande var sjuk. Sagt och gjort, vi begav oss hemåt, dock ej utan att sätta oss en stund utanför 7 Eleven och snacka skit.

Dagen efter mådde folk överlag som de förtjänade, somliga drog nämligen vidare när jag och Kazu stack hemåt ^^ En utmärkt kur mot bakfylla (och enligt rykten även förkylning) är att bege sig till onsen, dvs. badhus/spa som är uppbyggt kring de många heta källor som finns i detta land. Konceptet är minst sagt klockrent och dessutom förvånansvärt billigt (640 yen, dvs runt 35:-, och du stannar precis så länge du känner för). När du kommer in genom dörren tar du i sedvanlig ordning av dig dina skor, vilka du placerar i ett skåp med tillhörande nyckel. Därefter köper du en biljett i en automat (japaner är besatta av automater), vilken du sedan lämnar tillsammans med nyckeln till ditt skoskåp till de extremt trevliga receptionisterna. Tillbaka får du en nyckel till skåpet där du ska lägga dina kläder i. Efter det går man upp för en fin liten trappa, hela stället känns väldigt rofyllt och harmoniskt, trots att det är mycket folk där.

Stället är uppdelat i en herr- och en damavdelning, vilka är helt separerade från varandra, då du inte nyttjar badklädsel av något slag (detta ska tydligen göra det svårare att hålla bassängerna rena). Efter du bytt om (dvs. tagit av allt vad kläder heter) tar du med dig din minimala handduk (inga badlakan här inte) in i själva bassängområdet. Det hade varit så mycket lättare att förklara det här om jag haft bilder på hur det såg ut, men det är inte som ett stort badhus, stället är inte alls så stort och syftet med ett besök där är inte heller motion, utan avslappning. Det första du gör när du kommer in är att kasta lite vatten över dig med en skopa, därefter är det fritt fram att bege dig till den del av stället du gillar mest. Min absoluta favoritdel av stället är de varma bassängerna utomhus (tänk innegård), vattnet ser närmast ut som olja (kolsvart) och är dessutom parfymerat med olika dofter. Vattentemperaturen är helt underbar (40-45 grader om jag inte minns fel) och känslan av att glida ner i vattnet och bara koppla bort Tokyostressen är obeskrivbar. Jag förstår verkligen varför japaner besöker onsen regelbundet, man känner sig i princip som en ny människa efteråt. Efter ett besök i utomhusbassängen gick vi in till en lika varm bassäng inomhus, med bubbelmassage, dvs jetstrålar som masserar rygg etc. Det fanns även en iskall (17 grader) bassäng där man kunde svalka av sig om man har en mer masochistisk läggning, samt en tempererad bassäng till (runt 45 grader) vars syfte jag inte riktigt är säker på. Utöver detta finns det ett område där du kan sätta dig ner och schamponera skiten ur håret etc. Min personliga favorit är tveklöst utomhusbassängen, kontrasten mellan det varma vattnet och den svalare luften passar mig utmärkt, inomhus fick jag nästan lite huvudvärk av värmen (vilket nog kan härledas till att jag inte är frisk ännu). Hur som helst är detta ett helt underbart ställe och jag kommer säkerligen att återkomma till onsen så länge jag bor i Japan.

Besöket på onsen blev inte så långvarigt dock, då det ryktades om en religiös festival i Warabi (vår nuvarande hood), konceptet är att man bär omkring på en helgedom och lite annat. Johan och Andy hade bestämt att de skulle vara med och bära, jag ställde mig lite mer skeptisk till det och konstaterade att det skulle vara rätt kul om någon kunde dokumentera händelsen fotografiskt också. 17:00 var den ursprungliga tiden, vilken dock blev ändrad till 19:00. Vi tog tillfället i akt att äta lite och bara ta det lugnt en stund, innan vi gick bort till templet och kollade läget.

Väl där var traditionell japansk teater (vars namn jag inte kommer på just nu) i full gång. Vi förstod inte speciellt mycket av vad som utspelade sig men det kändes onekligen rätt speciellt ändå.

Efter en stunds planlöst glidande på tempelområdet bestämde vi oss för att leta upp Johan, Kim och Andy, vilket hade gått iväg för att förbereda sig för bärandet. Det var inte väldigt svårt att hitta dem då de förde ganska mycket liv. Det är (ännu en gång) svårt att göra denna händelse rättvisa med vare sig bilder eller ord, stämningen var verkligen på topp.

Som synes hade de fått väldigt tuffa rockar och diverse andra häftiga kläder

Jag är osäker på det följande händelseförloppet, men på något mystiskt vis befann jag mig helt plötsligt mitt inne i klungan, bärandes helgedomen, iklädd en samma tuffa sorts rock som Johan, Andy och Kim. Tim och Emanuel gick samma öde till mötes, detta var inget vi alls hade planerat (snarare hade vi planerat motsatsen). Men det tog inte många sekunder innan jag på något vis hamnade mitt i smeten, värt att påpeka är nackdelen med att vara 186 cm lång i detta sammanhang. Japaner överlag är inte speciellt långa, vilket resulterade i att vi tog en rejäl del av vikten på våra axlar. Gången var närmast gungande och vi mässade ständigt ett japanskt ord (vars uttal vi måste ha hört 3-4 olika versioner av). Då och då studsade vi helgedomen upp och ner på våra axlar så att klockorna i helgedomen ringde för fullt. Med jämna mellanrum ställde vi ner helgedomen försiktigt för att bli bjudna på sake och öl samt pusta ut och vila axlarna. Det bjöds även på mat (samt ännu mer sake och öl) vid ett stopp, intressant filosofi det där, bjud de som ska gå med den förgyllda helgedomen på sake och öl varenda gång de stannar ^^

Denna trumma dunkades det på rejält med när vi passerade den

När vi slutligen hade nått slutstationen för vårt kaotiska tåg (dvs. samma ställe som det började på) bjöds det på massor av mat, samt givetvis mer sake och öl! Det känns inte som om jag längre behöver påpeka hur otroligt vänliga och gästfria japaner överlag är… men det tänker jag göra ändå! Bara det faktum att jag gick och fotograferade i max 1 minut innan jag på något vis hamnade mitt i smeten iklädd traditionella japanska klädesplagg torde säga det mesta. Jag är lite nyfiken på hur en liknande ceremoni hade fungerat i Sverige, då vi inte på något vis hade anmält oss till det här, vi (och många med oss) bara hakade på, eller snarare rycktes med i den underbara atmosfär som rådde. Värt att nämna är att vi fick behålla våra sjukt coola huvudbindlar ^^ Helgedomen var tämligen tung måste jag säga, det hela blev ju dessutom inte mindre ansträngande av att vi var längre än alla andra där och som tidigare nämnt bar upp en rejäl del av vikten på egen hand. Stämningen var som sagt tidigare verkligen på topp, det faktum att vi, som gaijins (utlänningar) blir inbjudna att delta i en så pass traditionell japansk ceremoni säger så mycket om detta underbara land och dess invånare. Vänlighet, respekt och hjälpsamhet är de första orden jag kommer på för att beskriva den japanska folksjälen.

Oyasuminasai!