Sådär, nu har jag äntligen fått en sekund över att uppdatera er där hemma! Det följer dessutom en del bilder, för att det hela ska bli uthärdligt ^^

Det hela började mer eller mindre på Kastrups horribla flygplats. På bilden syns Andy och Kim, vid detta tillfälle var vi fortfarande på gott humör!

Här har vi Emanuel (i röd tröja) och Johan.

Hur som haver, det hela började med att vi, när vi kom till den gate vi skulle flyga ifrån, möttes av att vårt flyg blivit försenat i 1 timme p.g.a. byte av oljefilter, olja och lite annat. Detta var så klart inte så kul att höra, men samtidigt var det inte världens undergång. Efter ca 1 timme fick vi boarda, wohoo tänkte vi. Dock började det hela ta väldigt lång tid, det ska helt enkelt inte ta så lång tid innan ett plan får lyfta efter att alla boardat. Kaptenen meddelade att det återstod lite pappersarbete från mekanikernas sida innan vi kunde komma iväg, något som dock ändrades till att det tydligen var mer arbete kvar någon halvtimme senare.

Efter 2 timmars väntan på planet fick vi reda på att flygpersonalens tjänstegöringstid gått ut. Således fick de, enligt dansk lag, inte flyga, et voila, inställt flyg. Efter ytterligare 10 minuter fick vi dock reda på att ny flygpersonal var på ingång, men att vi inte skulle komma iväg förrän 21:00, istället för utannonserade 15:45. För att plåstra om våra variga sår fick vi en check på 100 danska kronor med vilken vi kunde köpa mat på flygplatsen (synd att 100 danska kronor bara räcker till 3 flaskor juice på denna avskyvärda flygplats). Det var ju förvisso bättre än inget, således vandrade vi bort mot utgången från vår gate. Väl där började de släppa igenom människor genom passkontrollen, tills vi hade 5-6 pers framför oss, då hade kräken tydligen bestämt sig för att de skulle fläska i sig mat eller dylikt. Resultatet blev alltså att vi fick gå igenom en horribel säkerhetskontroll IGEN, trots att vi gått igenom en för bara några timmar sen, trots att de släppte igenom halva kön (med folk som kom från samma plan som vi). Om vi ponerar att jag vore en terrorist med en bomb, hade det inte varit mer sannolikt att jag försökte spränga ett plan istället för en förbannad taxfree-affär eller någon kass restaurang? Tydligen resonerar man inte så i Danmark, som om detta inte vore nog började skitmaskinen (som måste varit defekt) pipa när jag gick igenom, trots att jag hade EXAKT samma kläder på mig som när jag gick igenom säkerhetskontrollen några timmar tidigare (utan några som helst problem).

Efter att ha ätit en överprissatt köttbit (som knappast överträffade den jag åt dagen innan hemma) med någon stackars bakad potatis till fick vi springa bort mot vår gate igen (intressant nog utan att behöva passera en enda säkerhetskontroll). Väl på planet tog det väl åtminstone 45 minuter innan vi faktiskt kom iväg, nog för att flyga långa sträckor i economy class sällan är bekvämt, men detta var ju bara löjligt. Satt bakom några herrar av äldre slag, vars nationalitet jag inte lyckades avgöra på 10 timmar (men jag misstänker att de var norrmän med kasst uttal), samt jämte några småbarnsföräldrar som likt allt för många andra småbarnsföräldrar tycks tro att de är de första i världen som fått ett barn. Barnet i sig var hur lugnt och snällt som helst men föräldrarna tycktes tro att mitt (och många andras) mål var att kidnappa deras barn (tänk för allt i världen på att aldrig le mot föräldrarna till ett litet barn, det är tydligen den internationella signalen för kidnappning). Sen satt det någon avskyvärd tant en bit bak som dels tyckte det var underhållande att springa in i min armbåge och dels tyckte att det var väldigt intressant att stirra på folk i allmänhet. Måhända var mitt humör inte på topp vid detta tillfälle. Inte blev något bättre av att det var tekniskt omöjligt att sitta bekvämt i sätet, när de ädla herrarna framför mig (som hade en nödutgång framför sig) sedan bestämde sig för att fälla bak stolsryggen maximalt blev resultatet att jag bokstavligt talat knappt fick plats. Att ha min laptop uppe var inte ens att tänka på, då jag fick ha den som ett V för att ens få plats med den.

Flygningen var onekligen det mest horribla jag varit med om i hela mitt liv, inte blev något bättre av att någon (berg) smittat mig med en j-vla förkylning någon dag innan. Rinnande/täppt näsa och huvudvärk gör ingen flygning bättre, allra minst en så mardrömslik som den här. Dessutom flimrade skärmarna horribelt halva tiden och när filmer/serier/musik funkade var mer eller mindre ett lotteri. Inte blev det bättre av att de i sedvanlig ordning kör med en kass kontakt ingen i hela världen använder för hörlurar, vilket innebar att jag, istället för att använda mina egna hörlurar, fick använda de horribla och obekväma hörlurar som delades ut på planet. Ge mig EN vettig förklaring till varför de inte använder standardstorleken på hörlursuttag (3.5 mm) när lurarna ändå är gratis?!

Efter mycket om och men (närmare 10 timmar) landade vi hur som helst på Narita Airport strax utanför Tokyo. HÄR började den roliga delen av resan! Det går knappt i ord att beskriva hur underbart organiserat Japan är i förhållande till de nordiska skräpländer vi härstammar från. Passkontrollen gick helt smärtfritt, lämnade fram mitt pass och mina övriga papper, fick lite papper och stämplar, sen var det bara att gå vidare, inga som helst frågor ställda. Bagaget hade kommit fram före oss (trots att vi gick tämligen snabbt från den gate vårt flygplan “parkerade” vid, som bonus på detta stod en tämligen trevlig farbror och vaktade vårt bagage (som han tagit väck från bandet). Efter detta var det dags för säkerhetskontrollen, vilken bestod av att jag gick fram till en herre som såg sådär allvarlig ut som bara Japaner kan vara, utan att se otrevliga ut. Väl framme gav jag honom mitt pass och pappret gällande huruvida jag hade något att tulla eller ej, han tog inte ens en titt på mitt bagage (dvs. jag behövde INTE ta fram min laptop eller hårddisk som på Kastrup) eller ställde en fråga till mig. Detta, mina vänner, är effektivitet!

När alla hade kommit igenom de olika kontrollerna begav vi oss ner en våning eller fem till tågstationen.

Tåget kom tämligen snabbt och det var faktiskt förvånansvärt enkelt att förstå vart man skulle ta vägen (då alla namnen tacksamt nog står på romaji, dvs. romerska bokstäver), tåget var dessutom exakt i tid. När tåget anlände skulle det dock städa, vilket innebar att några farbröder gick igenom tåget med något som sannolikt var dammsugare, samt att alla stolar roterade vilt, för att de skulle komma åt överallt. Vilket tåg i Sverige har automatiskt roterande stolar i sina tåg? ^^

Väl på tåget påbörjades vår slutgiltiga färd mot boendet, Kim drog snabbt på sig lurarna för att inte bli döv av den tystnad som rådde på tåget. Japaner är skönt tystlåtna på ställen som tåg, något som sannolikt är ett måste för att ett så tätbefolkat land ska fungera effektivt.

Emanuel vid vårt första tågbyte i Japan!

Skoluniformer är det då ingen brist på, bilden ovan visar rätt väl hur den genomsnittlige ungdomen i Japan klär sig (till mitt försvar körde vi förbi den stationen rätt snabbt, vilket torde förklara suddigheten).

Något jag verkligen uppskattar med Japan är den grönska som råder precis överallt.

Tåget vi åkte med efter bytet.

En glad Johan ^^

Intressant nog hittar man även tonvis med risfält bara strax utanför Tokyo.

En ganska typisk vy över en förort till Tokyo.

Det roliga med det här är att de alltså hade guldfiskar i en damm PRECIS vid spåret.

Väl framme på vårt boende fick vi äran att se våra underbara rum (som är 7-8 m2 på sin höjd). Mitt rum var ändå sannolikt det näst trevligaste av de 6 vi fick tilldelade.

Emanuel och Johan på den sistnämndes rum (som var det enda rummet som toppade mitt, beroende på form på rummet snarare än storlek. Det enda positiva med den horribla flygresan var väl att man var så slut på kvällen att man somnade hyfsat tidigt och således slapp något direkt jetlag.

Så här ser det ut på tågstationen på morgonen när vi ska till skolan, dvs. ganska mycket människor, men i kombination med den ödmjukhet och respekt japaner uppvisar känns det aldrig jobbigt på något vis. Tvärtom är det väldigt enkelt att försvinna in i sina egna tankar.

En vanlig dag på väg till skolan, även här gäller dock det jag nämnde tidigare, dvs. att det är så pass lugnt och rofyllt på tåget (trots den enorma mängd människor som finns där) att man lätt försvinner iväg i sina egna funderingar.

Detta var precis utanför stationen vid vår skola (om jag inte minns fel, vi åkte nämligen fel första gången p.g.a. att vi bestämde oss för att slå sällskap med några andra på boendet, vilka det visade sig skulle till ISI Language School, vilken inte är samma som ISI Tokyo. Dock ordnade de upp det snyggt så vi blev uppmötta på rätt station av en anställd som snällt guidade oss till rätt skola (även om vi säkerligen hade hittat när vi hoppade av på RÄTT station).

Sådana här trevliga automater finns det precis överallt, vilket är ganska trevligt om man känner sig törstig mitt i natten och inte hittar något ställe som är öppet. Finns såväl kalla som varma drycker (och alkohol, men mystiskt nog är inte hela den japanska befolkningen alkoholiserade trots detta, mycket konstigt).

Tobbe var inte nöjd med den första automaten och väntade således tills vi hittade en annan ^^

Andy vandrar omkring i närheten av vår skola.

T.o.m. bakgator är sjukt mysiga i Tokyo.

Tobbe och Emanuel ser förargade ut ^^

Ett typiskt hus i stortokyo.

En hund som låg i en korg och såg liten ut.

Man blir lite överväldigad tidvis… och då är detta ändå inte någon av de mest centrala delarna av Tokyo.

T.o.m. betongen i Tokyo är snygg ^^

Emanuel poserar, jag är galet förkyld.

Även mitt inne i Tokyo är det träd och växter precis överallt, tveklöst den mest lummiga stad jag stött på.

Ett foto där Emanuel skulle gå förbi lite oengagerat.

Lägenheter!!! Som vi för övrigt ska kolla efter i morgon (torsdag) innan skolan (som börjar 13:00).

Mobilstandarden är något högre överlag.

Sushi är sjukt billigt och smakar bättre än något du kan hitta i Sverige.

Underhållande skylt utanför vår skola.

Till mitt försvar rör sig faktiskt tåget i sidled tidvis.

Detta var sannolikt det minsta antal människor vi sett på ett tåg hittills.

Tydligen krävs det 5 pers för att köra tåg i Tokyo! ^^

NU är dock klockan 02:00 JSP, då vi ska upp 08:30 eller så i morgon för att kolla på lägenheter på Sakura House i Shinjuku känner jag att det är dags för sömn. Mer text och bilder lär dyka upp när tid finnes, men tills dess får ni hålla till godo med detta inlägg. För att summera det hela har jag sannolikt aldrig känt mig så hemma så snabbt i ett land som i Japan. Mentaliteten hos befolkningen är helt underbar, folk är otroligt trevliga och hjälpsamma. När vi skulle gå till Alien Registration och fixa våra ID-kort (vilket vi behöver för allt från att skaffa mobilabonnemang till lägenhet) fick vi exempelvis hjälp av en hel rad underbara människor som verkligen vet vad begreppet service minded innebär. Dessutom fick jag en komplimang för min japanska (vilken i dagsläget består av max 10 ord) av en äldre herre som pratade förvånansvärt bra engelska (och tyska). Allt som allt är det hela guld än så länge, även om boendet kunde varit lite bättre… rummen är horribelt små, reglerna passar mig inte riktigt och detsamma gäller bristen på egen toalett eller dusch. Det positiva är väl dock att de vi pratat med hittills på stället vi bor på varit mycket trevliga!

Oyasuminasai!