Då var det efter mycket om och men dags för ett nytt inlägg. Jag har försökt få upp bilder på flickr i 4 dagar snart, men min internetanslutning har inte velat samarbeta överhuvudtaget, förrän nu! Bror och Lisa åkte hem idag, efter lite mer än en vecka. Det har helt klart varit väldigt trevligt att ha dem här och jag har faktiskt utforskat lite områden jag inte hade besökt tidigare själv.

I tisdags hade vi bestämt oss för att åka till Kamakura, en stad någon timme från Tokyo som under en period ansågs vara huvudstaden i Japan. Stället är känt för sina många tempel och buddhastatyer. Regionen staden ligger i är väldigt bergig, vilket gör att staden i princip är naturligt fortifierad. Vi hoppade av en station innan Kamakura för att så sakteligen göra vår väg ner mot den centrala delen av staden och havet.

Det första templet, som även var ett av de största i regionen, var otroligt rofyllt. Det enda ljudet man hörde var fåglar som kvittrade och möjligtvis lite vindsus. Jag är själv otroligt svag för den japanska arkitekturen och här representeras den väldigt väl. Porlande bäckar och dammar fyllda med färgglada fiskar varvades med vackert stilrena trädgårdar och tidlös arkitektur. Efter att ha vandrat omkring här i någon timme begav vi oss vidare för att leta upp ett lämpligt ställe att äta lunch på.

Vi övervägde (inte) att äta här.

Vi hittade slutligen ett väldigt trevligt italienskt ställe, bara ett stenkast från strandpromenaden. Jag och brorsan käkade en väldigt trevlig pasta bolognese medan Lisa mumsade i sig en vegetarisk pasta baserad på aubergine. När vi skulle betala hittade vi komiskt nog en burk med Söderte från Stockholm vid kassan. När jag förklarade för servitören att det var “svenskt” te gjorde han den klassiska japanska oooooo-minen (:o för er som förstår hur smileys ska läsas) och såg sådär förvånad ut som bara japaner kan. Efter den välbehövda lunchen gick vi vidare ner mot vattnet för att (för första gången) få en titt på Stilla Havet på nära håll.

Härefter inträffade något av det häftigare jag varit med om gällande naturrelaterade upplevelser. En rad rovfåglar, av för mig okänt slag (sannolikt någon slags hök, någon med bättre kunskaper inom ornitologi kanske kan hjälpa till?), började cirkla omkring ovanför oss. Eller rättare sagt stod de i princip still i luften, då det blåste in från havet och de helt enkelt “surfade” på vinden. Det var, som bilderna kommer att visa, inga småfåglar det rörde sig om. Vid ett tillfälle befann sig en fågel knappt 2-3 meter ovanför mig, stillastående i luften, tittandes ner på mig. Med ett vingspann på säkert 2 meter var det onekligen en upplevelse som kändes mäktig.

Efter denna upplevelse, där jag nästan antog en japansk oooooo-min, gick vi vidare längs med strandpromenaden innan vi vek av in mot land igen för ytterligare sevärdheter. På tempelområdet vi besökte härefter huserade en 12 meter hög buddhastaty, som omgiven av (tyvärr icke ännu fullt blommande) sakuraträd ingav ett mäktigt intryck.

Vårt sista besök i Kamakura bestod av ytterligare ett tempelområde, med tidvis utsikt över hela stranden och den omgivande bukten.

Allt som allt var dagen väldigt lyckad och om ni någon gång besöker Tokyo är det definitivt värt att ta turen ner till Kamakura. Det känns fortfarande konstigt att hitta något så lugnt och harmoniskt mindre än 1 timme iväg från enorma Tokyo (Stor-Tokyo har över 35 miljoner invånare). Kanske är ställen som detta en av anledningarna till att Japaner lever så länge som de gör?