Då var det dags för ytterligare en del i följetongen som är mitt liv *dramatisk bakgrundsmusik* På tisdagen bar det av mot den lilla strandstaden Kamakura (runt 175 000 invånare), där jag som bekant var när brorsan med flickvän var här på besök också. Jag visste att mina kära föräldrar skulle uppskatta en tur hit, om inget annat så för att få en liten paus från Tokyos “hektiska” puls.

Det är något speciellt med Kamakura, ett lugn och en speciell stämning som det är svårt att sätta fingret på. Vi hoppade av i Kita Kamakura (Kita = norra), precis som vid föregående besök, för att vandra runt lite i ett av de största tempelområdena i distriktet.

Efter någon timmes kringvandrande här drog vi oss så sakteligen ner mot havet, med ett litet avbrott för lunch.

Väl nere på stranden var det i sedvanlig ordning överfullt av hökar i luften, inte riktigt klurat ut vad exakt det är på stranden som får hökarna att flockas i de kvantiteter de gör det. Vädret var fullständigt klockrent och folk tog verkligen vara på den underbara dagen.

Efter något hundratal bilder tagna med kameran drog vi oss inåt land igen för att besöka åtminstone ett tempel till innan det var dags att bege sig hemåt Tokyo igen. Väl där hittade jag dessutom en rätt stor del av tempelområdet som jag helt missat föregående gång jag var där. Denna bestod av en trevlig liten promenad uppåt, ganska mycket uppåt. Priset för mödan var en tämligen mäktig panoramavy över Kamakura, helt klart värt besväret att ta sig upp.

Nästa inlägg blir sannolikt en del av två, som kommer att behandla vår lilla tredagars resa Kyoto, so stay tuned ^_^ Och ni får gärna droppa en kommentar eller fem, det är trots allt en ganska stor del av er som besöker sidan som jag inte har en blekaste aning om vilka ni kan tänkas vara.

Matta ashita!