Vi begav oss på torsdagen till Nijōslottet, med sitt världsberömda näktergalsgolv. Golvet är byggt på ett speciellt vis där spikar gnids emot varandra så fort det utsätts för tyngd, exempelvis om någon går där, vilket ger upphov till ett ljud som ska likna det av en näktergal. Detta för att omöjliggöra att någon smög sig på den Shogun som styrde området. Turen var onekligen på vår sida gällande vädret och 27-30 grader hade utlovats för de närmare 3 dagarna vi skulle spendera i Kyōto. Vi anlände med taxi innan den värsta turistrushen hunnit dra igång, dessvärre fick man (som väntat) inte ta några som helst bilder inuti slottet, således får ni hålla till godo med bilder från utsidan.

Arkitekturen på Nijōslottet var, som synes, inte av denna värld. Det kommer väl måhända inte som någon enorm överraskning att jag är tämligen svag för japansk arkitektur, och om jag inte var såld innan jag flyttade hit är jag definitivt det vid det här laget. Man får verkligen intrycket att japanska trädgårdar, oavsett om det rör sig om slottsträdgårdar eller tempelträdgårdar, är anlagda för att sinnet ska finna ro där, en inställning som passar bra ihop med min filosofi på området. Efter att en taxi hade letats upp begav vi oss mot Nanzenji-helgedomen, vid foten av de östra bergen. Där fanns, utöver diverse helgedomar, en akvedukt av västerländsk stil byggd under Meiji-perioden.

Och mina förhållandevis nya skor får avsluta del 2 av detta äventyr, det blev helt enkelt för många bilder för att klämma in allt i endast två delar, således kommer i morgon en tredje och sista del.

Matta ashita!