Kitaro Nishida (西田幾多郎) föddes 1870 i Ishikawa-prefekturen, han blev sedemera grundare av vad som kommit att kallas Kyōto-skolan inom filosofin. Han antog en helt ny ståndpunkt gällande filosofin, där han kombinerade idéer rotade i Zen-buddhismen med mer västerländska filosofiska koncept, allt i ett försök att få öst och väst att närma sig varandra. Under sin tid i Kyōto brukade han ofta gå och meditera längs med en kanal omgiven av körsbärsträd, ett ställe som senare fick namnet Filosofens promenad. Det var just där vi hamnade efter vårt besök vid Nanzenji, vid ett strax över 2 km långt lummigt promenadstråk längs med det porlande vattnet.

Lite mer än halvvägs in på denna underbara vandring kände vi att det var dags för lunch, i sedvanlig ordning hittade vi ett litet mysigt ställe, precis vid kanalen, där det serverades närmast gudomlig mat. I mitt fall blev det en mycket trevlig Guinness, med tillhörande pasta och delikat köttfärssås ^^ Till efterrätt blev det en lika trevlig cheesecake, medan fadern åt en tiramisu som han tycktes trivas utmärkt med. Hade jag kommit ihåg vad som åts i övrigt hade jag med nöje delat med mig av detta också, men det enda jag kommer ihåg är att alla var tämligen nöjda.

Med välfyllda magar fortsatte vi vår färd längs med Nishidas promenad mot vårt nästa mål, Ginkaku-ji-templet, med sin berömda Silverpaviljong. Denna visade sig dock tyvärr vara under restauration, vilket dock inte innebar att övriga området var stängt eller otillgängligt. På området fanns även ett flertal tämligen väl krattade områden med sand (nej, jag ville inte säga sandlåda), vilka var anordnade i speciella mönster som skulle underlätta meditation för de munkar som huserar i templet.

Efter en taxi tillbaka till hotellet, och det obligatoriska Starbucks-besöket följt av liten vilostund på rummet, åkte vi ner till källarvåningen och den otroligt schysta restaurangen av traditionellt japanskt slag som huserade där. Vi hade faktiskt varit där dagen innan och avnjutit en av de godaste middagarna jag ätit i mitt (otroligt långa) liv. Således var det inte svårt att välja restaurang för kvällen heller. Jag åt en mångrättersmiddag (7 eller 8 st närmare bestämt) där varje rätt var en fröjd för såväl mun och mage som ögon. I japansk matkultur ligger det en otrolig tyngdpunkt på utseende, och tvärtemot vad många (ignoranta individer) tycks tro är det japanska köket klart jämförbart med det italienska eller franska gällande variation, smak och utseende.

Kvällen avlöpte på tämligen trevligt vis och det har sällan varit så trevligt att ha besök hemifrån som det var denna afton. Dagen efter var det dock dags att bege sig hem till Tokyo igen, för att få ut så mycket som möjligt av de dagar mina kära föräldrar hade kvar i Japan. Vi bordade således ännu en gång snabbtåget Shinkansen, denna gång med Tokyo som mål.

Och detta var det sista jag såg av den vackra staden i väst, för denna gång. Något säger mig att jag kommer att återvända någon gång i framtiden. Du kan ta en människa från Kyōto, men du kan aldrig ta Kyōto från en människa ^^ Staden i fråga gjorde onekligen ett bestående intryck på mig, ännu en gång är det svårt att sätta fingret på vad… men vart jag än åker i detta land tycks jag ta en liten del av platsen i fråga med mig när jag åker därifrån.

おやすみなさい