Det var på tisdagen den 29:e juli en tapper skara lyckligt ovetande ynglingar begav sig ut för att bestiga det högsta berget i Japan, mer känt som Fuji-san. De modiga äventyrarna bestod av mig, Yeonree, Patrik, Berg, Niclas, Stefan, Tobbe, Andy & Johan. På bilden som följer återfinns dock mindre än hälften av individerna i fråga. Tobbes frånvaro förklaras genom att han hade glömt bussbiljetterna och var inne för att hämta dessa.

Vi befann oss 16:50 i Shinjuku där bussen som skulle ta oss till detta mytomspunna berg snällt väntade. Efter att ha bordat detta luxuösa färdmedel insomnade halva sällskapet förhållandevis hastigt. Men blott en stund därefter vaknade dessa återigen till liv, då den bergiga terrängen som inre Japan består av visade sitt storslagna ansikte.

Efter mången timme på resande fot skådade vi plötsligen den monumentala höjdpunkten av naturens storslagenhet, Fuji-san.

Ej långt därefter slog det oss alla att denna best var vad som skulle bestigas endast en kort tid senare. Väl framme vid foten av denna urmoder av japanska berg tog vi oss gott om tid att vandra omkring planlöst och inte göra något specifikt alls. Innan avfärd inhandlades en gångstav, utrustad med bjällror, för att kunna värja oss mot eventuella björnanfall.

Strax efter skymningen påbörjade vi vår kamp mot mörker, kyla, vind, syrebrist, gravitation och grus i skorna. Det hela inleddes med en simpel vandring i svag nedförsbacke, innan vi möttes av en skylt som pekade mot en slingrig skogsstig med en svag lutning uppåt. En bit in på denna väg ekade ett varnande meddelande ut, där vi å det bestämdaste avråddes från att fortsätta uppåt om vi var ej hade vad som motsvarade utrustning för en arktisk expedition. Vi skrattade givetvis gott åt detta nonsens och traskade, glada i hågen, vidare mot det öde som väntade oss. Efter en knapp kilometers gång i raskt tempo slog det oss smärtsamt att vi måhända skulle dra ner en aning på farten. Av någon anledning hade vi ej räknat med vad den tunna luften på några tusen meters höjd innebär.

Vid den tid vi nådde den första stationen ovanför baslägret var vi alla klart andfådda. Då detta blott var en av sjutton stationer vi skulle passera började tankarna om vad i glödheta helvete vi givit oss in på växa. Att ge upp fanns dock givetvis aldrig på kartan, likt lämlar vandrade vi således vidare mot vårt mål. Efter ytterligare några stationer stod det oss väldigt klart att vi faktiskt inte hade haft någon som helst aning vad vi gett oss in på. Mängden klädsel hos somliga av oss lämnade en hel del övrigt att önska och jämfört med övriga äventyrare på berget framstod vi som nakenråttor på Sydpolen.

Den surrealistiska känslan av att plötsligt befinna sig i molntäcket som omgav denna mäktiga vulkan är svår att klä i ord.

I takt med att högre höjder nåddes förvandlades vandringen allt mer till klättring.

Då vi hade utgått från basstationen med gott om tid i bagaget räknade vi kallt med att kunna stanna och vila en längre stund när bergets kulmen nalkades. Döm om vår förvåning när horisonten återigen visade de första tecknen av solens återkomst, och vi endast befann oss halvvägs mellan den sista stationen och toppen. Paniken över att ej hinna åskåda solens uppgång från den absoluta höjdpunkten började hastigt infinna sig. Utan åtanke för varken liv eller lem ökade vi obönhörligt vår takt uppför klipporna. Efter vad som kändes som en halv evighet nådde vi slutligen vårt absoluta mål, Fuji-sans topp!

Den isande kylan i sällskap med vinden, som på 3776 meters höjd, obehindrat piskade de tappra själar som besegrat berget började nu skörda sina offer. Vi sökte skydd för en stund innanför väggarna på ett av de skjul som fanns uppresta nära kraterns kant. Efter ett tags vila kände Berg, Niclas, Stefan, Tobbe, Andy och Johan att de inte längre kunde uthärda bergets ogästvänliga klimat. Således begav de sig ner mot civilisationen igen. Jag, Yeonree och Patrik bestämde oss tappert för att trotsa farorna ytterligare en stund i förmån för en sann dokumentation av denna episka alp. Efter ytterligare en tid ansåg dock även vi att det var dags att bege sig nedåt.

På något vis hade vi under vår vistelse på toppen förträngt hur högt upp vi egentligen befann oss. I samma veva hade vi även intalat oss själva att nedstigandet på något vis skulle kännas lätt i jämförelse med bestigningen. Lutningen kändes tidvis sinnessjuk, men tack vare vår goda planering hade vi ingen som helst brådska ner, vilket resulterade i mången avbrott för fotografering och beundran av de otroliga vyer vi skådade.

Efter en längre tids nedgång kände vi oss minst sagt miserabla, men trots detta var humöret på förvånansvärt hög nivå. Måhända var det tanken om en varm säng där hemma som höll oss gående.

När vi framåt slutet av vår resa möttes av muntra, intet ont anande, bergsbestigare ville vi bara utbrista “VÄND OM, NI HAR INGEN ANING VAD NI GER ER IN PÅ!”. Vår mer sadistiska sida tog istället över och vi hälsade dem tyst med ett hånleende.

Efter 30 timmar utan sömn och en tur upp och ner för Japans högsta berg skådade vi slutligen basstationen ännu en gång. Om ork hade funnits, skulle tårar flödat, lyckan var fullständig.

Nu behövde vi endast vänta på bussen en halv evighet innan vi slutligen kunde vinka farväl till Fuji-san.