I tisdags fyllde Gu-chan i min klass år, således blev det tårta och annat gott sista lektionen! Det kombinerades dessutom med att en annan tjej i klassen skulle åka hem. Sådana här små avbrott i vardagen är vad som behövs ibland ^^
I och med att det är några som ska åka hem den kommande tiden bestämde vi oss även för att ta en gruppbild på vår underbara klass. Jag var snäll och fixade till min kamera så att det enda som behövde göras var att nudda vid avtryckaren.
Efter skolan bar det av hem till Gu-chan i Shimo-Igusa (har jag för mig?) för mat och dryck i överflöd. Jag och Kim var snälla och bar hem två enorma matkassar till hennes lägenhet innan vi gav oss ut för att leta efter alkoholhaltiga drycker.
Vi hittade ganska enkelt till Seiyu, där några av de andra fortfarande befann sig, av samma anledning som vi. Därefter stack vi tillbaka till Gu-chans lägenhet där matlagningen drog igång direkt.
Det var en väldigt trevlig kväll i mycket trevligt sällskap! Efter detta åkte jag och Kim tillbaka till Takadanobaba, där Kim hade sin cykel parkerad. Därefter vandrade vi hem i sommarnatten ackompanjerade av en varsin mp3-spelare, allt som allt en tämligen behaglig afton.
I fredags hade Anna bjudit med mig till häng på en izakaya i Iidabashi. Det är alltid intressant när man sticker till en större tillställning utan att känna mer än någon enstaka person… det tycks alltid vara de kvällarna som blir de absolut bästa. Sen har jag dock konstaterat vid det här laget att Tokyo, trots sin storlek, är ganska litet ändå. Känns som att man har någon gemensam bekant med alla man träffar, oavsett omständigheter. Hur som helst anlände jag, efter visst runtvirrande, runt 20:30 till izakayan. Det var en salig blandning av japaner, svenskar, koreaner och allt där emellan.
Efter ungefär 3 timmar av mat och dryck var det dags för majoriteten av oss att transportera oss några våningar upp till ett finfint rum som snällt väntade på oss på en karaoke-bar. Här spenderade vi resten av natten och jag måste säga att jag blev ruggigt imponerad av vissas sånginsatser, även om somliga fuskade genom att vara aktiva i band. Hur som helst var det tveklöst en av de roligaste nätterna jag haft på bra länge, nya bekantskaper uppstod och otroligt bra låtar skrålades ^^
Nattens favoritlåtar för min del måste nog nästan anses vara Stairway To Heaven av Led Zeppelin, samt Jeremy av Pearl Jam. Klart lyckad kväll/natt hur som haver! ^_^
Vaknade tråkigt nog till nyheten av Richard Wright, en av grundarna av samt organist och tidvis låtskrivare i Pink Floyd, gått bort efter en kort tids kamp mot cancer. Rick blev 65 år gammal. Jag brukar inte beröras överdrivet mycket när “kända människor” går bort, men detta var en av mina stora hjältar. Hans insats i episka Echoes, som för övrigt är en av mina absoluta favoritlåtar alla kategorier, kommer alltid att sitta djupt inetsat i mitt hjärta. Den bittra sanningen är väl tyvärr att många av de största inom musikvärlden sakta men säkert börjat gå bort nu. Den egoistiska sidan av mig sörjer så klart även att jag inte hann se honom live, men det känns inte fullt så viktigt på det stora hela.
No one can replace Richard Wright. He was my musical partner and my friend.
In the welter of arguments about who or what was Pink Floyd, Rick’s enormous input was frequently forgotten.
He was gentle, unassuming and private but his soulful voice and playing were vital, magical components of our most recognised Pink Floyd sound.
I have never played with anyone quite like him. The blend of his and my voices and our musical telepathy reached their first major flowering in 1971 on ‘Echoes’. In my view all the greatest PF moments are the ones where he is in full flow. After all, without ‘Us and Them’ and ‘The Great Gig In The Sky’, both of which he wrote, what would ‘The Dark Side Of The Moon’ have been? Without his quiet touch the Album ‘Wish You Were Here’ would not quite have worked.
In our middle years, for many reasons he lost his way for a while, but in the early Nineties, with ‘The Division Bell’, his vitality, spark and humour returned to him and then the audience reaction to his appearances on my tour in 2006 was hugely uplifting and it’s a mark of his modesty that those standing ovations came as a huge surprise to him, (though not to the rest of us).
Like Rick, I don’t find it easy to express my feelings in words, but I loved him and will miss him enormously.
David Gilmour
Monday 15th September 2008
http://www.davidgilmour.com/
Det är dags för Rick att avnjuta sitt Great Gig In The Sky nu, vila i frid.
Nu vet jag att inläggen kommer i allt annat än kronologisk (eller logisk) ordning, för jag har fortfarande några inlägg med tillhörande bilder som ska upp hyfsat snart… men det får ni helt enkelt leva med. Idag när jag var ute och gick fick jag för mig att ta lite smutsiga mörka svartvita bilder av Higashi Nagasaki, det kändes rätt på något vis. Samt att det helt enkelt är kul att variera sig lite, så istället för att sträva efter grynfria fina färgbilder gjorde jag raka motsatsen.
Sådärja, då var Eargasm uppe igen efter någon dags downtime!
I torsdags hade Anna, från min klass, bjudit med mig och Niclas för att träffa hennes svenska vänner som råkade vara på besök. Sagt och gjort inledde vi med lite italienskt käk, sen någon timmes häng på Hub i Takadanobaba innan vi begav oss till Shibuya och det eminenta stället Lockup. Aftonen var väldigt trevlig och nya bekantskapet stiftades, nu låter jag bilderna tala för sig istället!
Som sagt, mycket trevligt sällskap och en mycket trevlig afton i allmänhet ^_^
