Jag vaknade 03:00, gick från sömn till att vara klarvaken på 5 sekunder. Försökte somna om i en timme utan framgång. Konstaterade att jag lika gärna kunde förbli vaken, då alarmet ändå stod på 05:00. Tassade tyst ner för att ta en dusch, njöt av mörkret och tystnaden. Klädde på mig, slängde ner ena objektivet i ryggsäcken, slängde kameran över axeln och stegade ut i tystheten.

Solen hade sakta men säkert börjat klättra upp på himlen, jag mötte ett fåtal sedvanligt skyndande japaner på min väg till stationen. Det är något väldigt speciellt med den där tiden från det att solen börjat gå upp tills vanligt folk faktiskt vaknar. Rofyllt på ett otroligt speciellt vis, min egna tid, mitt Tokyo. Tog tåget in till Ikebukuro, yrvakna japaner gäspade i takt. Väl där var det dags för tågbyte, världens näst mest trafikerade station har sällan varit så tyst. Anlände en kvart senare i Harajuku, klockan var nu runt 06:00. Stegade ut från stationen och blickade ner mot Omotesando, paradgatan i området.

Med Pink Floyd i hörlurarna satte jag fart mot Yoyogi-parken, målet med denna lilla expedition var ju trots allt att försöka fånga början till hösten… och vad kunde vara en bättre plats än den närmast enorma Yoyogi Koen? Trots den tidiga timmen var jag på intet vis ensam här. Jag mötte en salig blandning av morgonpigga japaner som var ute och joggade, mindre morgonpigga individer som var ute och gick med hunden och ungdomar som inte ännu gått hem efter nattens äventyr.

Morgonsolen skapade tillsammans med de sporadiska molnen ett mäktigt skådespel på himlen, bilder kan givetvis inte göra det hela rättvisa… men man måste ju försöka eller hur?

Höstlöven hade sakta men säkert börjat dyka upp på såväl träd som mark. Yoyogi-parken sprudlade verkligen av liv, men trumcirklarna, gycklarna och musikerna man finner där dagtid hade inte ännu vaknat.

Efter en grundlig rundvandring i denna min favoritpark begav jag mig så sakteligen mot Meiji Jinju. Trots att det hade gått någon timme var det fortfarande tämligen folktomt här, något jag välkomnade med glädje. Det är något alldeles speciellt med rätt sorts musik när man är ute och går, framför allt så här tidigt på dygnet. Musiken blir ens egna soundtrack, allt bara klickar och man slås av tanken att det är så här livet ska vara, alltid.

Ytterligare en stund senare kom jag ut från skogen den omgivande tempelparken utgör igen. Det var lite mer folk ute, men med tanke på hur mycket folk det normalt sett är i rörelse i Harajuku kändes det fortfarande närmast folktomt.

Gick rofyllt ner längs med Takeshita Street, en närmast surrealistisk upplevelse vid denna tiden på dygnet. Detta är hjärtat av idel japanska subkulturer och en av mina favoritplatser i Tokyo. Folkhavet som normalt sett fyller detta område var nästan helt uttorkat.

Jag kom ut vid Omotesando igen, knäppte en sista bild och begav mig sedan iväg från Harajuku, med tanken att detta är något man borde göra oftare, snurrandes i huvudet.

Konstaterade i måndags att jag visst var kvar i min gamla klass fortfarande, vilket betyder att jag klarade slutprovet innan lovet. Hur detta gick till vet jag inte riktigt, men det är väl positivt antar jag. Sen känner jag samtidigt att jag inte riktigt hänger med på det vi går igenom just nu… så vi får väl se om jag förblir i klassen eller försöker hoppa ner till Niclas klass istället. Ledig fredag t.o.m. måndag för övrigt, mycket mycket trevligt! Det har flyttat in så otroligt sköna människor här i huset den senaste tiden, känns som om jag kommer att trivas väldigt väl framöver.

Igår lagade jag och Tim en enorm omgång chili con carne, fast utan chili. Så egentligen mer köttfärssås med lite bönor. Det blev otroligt gott iaf, även om vi lyckades med prestationen att bränna det hela pyttelite på slutet (jävla skitgryta). Idag är jag väldigt sugen på curry… får se vad dagen kan bjuda på för spännande matupplevelser.