Doesn’t happen often around here, but I simply couldn’t pass up on sharing this masterpiece with you, I’m astonished by this guys work!
Hayaku: A Time Lapse Journey Through Japan from Brad Kremer on Vimeo.
Makes me miss Japan just a little bit more…
Archive for the 'Music' Category
blah
Fullscreen and HD is highly recommended!
ありがとうね！
Time for a quite rare post, as it is both in english as well as regarding music (which was one of the reasons I created Eargasm to begin with).
Them Crooked Vultures is a supergroup consisting of Dave Grohl (Foo Fighters, Nirvana) on drums, John Paul Jones (Led Zeppelin) on bass and Josh Homme (Queens Of The Stoneage, Kyuss, Eagles Of Death Metal) on guitar. Meaning, anyone with half a brain and some understanding of the music world understands how big this is. I’m really looking forward to what they’re going to sound like, but I cannot see how it could possibly fail.
Dave Grohl first mentioned the possibility of such a collaboration in 2005;
The next project that I’m trying to initiate involves me on drums, Josh Homme on guitar, and John Paul Jones playing bass. That’s the next album. That wouldn’t suck.
It seems like this project is finally becoming a reality, as they are scheduled to make their public debut in a post-Lollapalooza gig on Sunday August 9 at Chicago’s Metro.
It’s going to be a good one!
Lördagen den 13 juni var det återigen dags att se ett av våra favoritband, nämligen Kinokotachi, live!
Jag, Kim och Reika begav oss till Ekoda en halvtimme innan det hela skulle dra igång. Vi bestämde oss för att promenera, då det bara ligger 15-20 minuter iväg. Väl där konstaterade vi att vi var bland de första på plats, och det hela drog igång omkring 30 minuter senare än det ursprungligen var tänkt.
Spelningen var klockren som alltid, och det var dessutom premiär för en ny bandmedlem, nämligen en keyboardist! Något som helst klart gav Kinokotachi en extra touch. Jag var sedvanligt tokimponerad av Fu-chans basslingor, galet mycket talang där.
Efter öppningsakten var det dags för ett band jag inte hade hört tidigare, bassisten är en av stammisarna på Toy Kitchen (där samtliga bandmedlemmar i Kinokotachi hänger, stället ägs av Shingo, som spelar akustisk gitarr i bandet i fråga), men utöver det kände jag inte någon av de övriga medlemmarna. Det visade sig vara kvällens stora överraskning… inte nog med att bassisten och trummisen var riktigt skickliga, gitarristen var inte av denna värld. Han spelade med helt otrolig jäkla energi, ackompanjerat med teknik som inte heller var av denna värld. Överlag är jag sjukt imponerad av den lokala musikscenen i Tokyo. Något man kallt kunde räkna med i varje låt var att gitarristen framåt slutet skulle smälla till switchen för obeskrivliga mängder dist, efter vilket han drog igång med otroligt energiska solon.
De sista sex bilderna eller så säger i princip allt om varför jag var så positivt överraskad av detta band. Det blir inte mer rock än så här ^^
Slutligen var det dags för ett blues-orienterat band som nog får anses ha varit huvudattraktionen för kvällen, även om de två föregående banden i mitt tycke var snäppet vassare. Snubben med munspel besatt då skills, den saken är klar. Det gjorde väl hela bandet egentligen, alla var otroligt duktiga på det de gjorde. En trevlig avslutning på en oförglömlig kväll.
Vaknade tråkigt nog till nyheten av Richard Wright, en av grundarna av samt organist och tidvis låtskrivare i Pink Floyd, gått bort efter en kort tids kamp mot cancer. Rick blev 65 år gammal. Jag brukar inte beröras överdrivet mycket när “kända människor” går bort, men detta var en av mina stora hjältar. Hans insats i episka Echoes, som för övrigt är en av mina absoluta favoritlåtar alla kategorier, kommer alltid att sitta djupt inetsat i mitt hjärta. Den bittra sanningen är väl tyvärr att många av de största inom musikvärlden sakta men säkert börjat gå bort nu. Den egoistiska sidan av mig sörjer så klart även att jag inte hann se honom live, men det känns inte fullt så viktigt på det stora hela.
No one can replace Richard Wright. He was my musical partner and my friend.
In the welter of arguments about who or what was Pink Floyd, Rick’s enormous input was frequently forgotten.
He was gentle, unassuming and private but his soulful voice and playing were vital, magical components of our most recognised Pink Floyd sound.
I have never played with anyone quite like him. The blend of his and my voices and our musical telepathy reached their first major flowering in 1971 on ‘Echoes’. In my view all the greatest PF moments are the ones where he is in full flow. After all, without ‘Us and Them’ and ‘The Great Gig In The Sky’, both of which he wrote, what would ‘The Dark Side Of The Moon’ have been? Without his quiet touch the Album ‘Wish You Were Here’ would not quite have worked.
In our middle years, for many reasons he lost his way for a while, but in the early Nineties, with ‘The Division Bell’, his vitality, spark and humour returned to him and then the audience reaction to his appearances on my tour in 2006 was hugely uplifting and it’s a mark of his modesty that those standing ovations came as a huge surprise to him, (though not to the rest of us).
Like Rick, I don’t find it easy to express my feelings in words, but I loved him and will miss him enormously.
David Gilmour
Monday 15th September 2008
Det är dags för Rick att avnjuta sitt Great Gig In The Sky nu, vila i frid.
