Enjoy!

Hayaku: A Time Lapse Journey Through Japan from Brad Kremer on Vimeo.

Makes me miss Japan just a little bit more…

Fullscreen and HD is highly recommended!

ありがとうね！

Them Crooked Vultures is a supergroup consisting of Dave Grohl (Foo Fighters, Nirvana) on drums, John Paul Jones (Led Zeppelin) on bass and Josh Homme (Queens Of The Stoneage, Kyuss, Eagles Of Death Metal) on guitar. Meaning, anyone with half a brain and some understanding of the music world understands how big this is. I’m really looking forward to what they’re going to sound like, but I cannot see how it could possibly fail.

Dave Grohl first mentioned the possibility of such a collaboration in 2005;

The next project that I’m trying to initiate involves me on drums, Josh Homme on guitar, and John Paul Jones playing bass. That’s the next album. That wouldn’t suck.

It seems like this project is finally becoming a reality, as they are scheduled to make their public debut in a post-Lollapalooza gig on Sunday August 9 at Chicago’s Metro.

It’s going to be a good one!

Jag, Kim och Reika begav oss till Ekoda en halvtimme innan det hela skulle dra igång. Vi bestämde oss för att promenera, då det bara ligger 15-20 minuter iväg. Väl där konstaterade vi att vi var bland de första på plats, och det hela drog igång omkring 30 minuter senare än det ursprungligen var tänkt.

Spelningen var klockren som alltid, och det var dessutom premiär för en ny bandmedlem, nämligen en keyboardist! Något som helst klart gav Kinokotachi en extra touch. Jag var sedvanligt tokimponerad av Fu-chans basslingor, galet mycket talang där.

Efter öppningsakten var det dags för ett band jag inte hade hört tidigare, bassisten är en av stammisarna på Toy Kitchen (där samtliga bandmedlemmar i Kinokotachi hänger, stället ägs av Shingo, som spelar akustisk gitarr i bandet i fråga), men utöver det kände jag inte någon av de övriga medlemmarna. Det visade sig vara kvällens stora överraskning… inte nog med att bassisten och trummisen var riktigt skickliga, gitarristen var inte av denna värld. Han spelade med helt otrolig jäkla energi, ackompanjerat med teknik som inte heller var av denna värld. Överlag är jag sjukt imponerad av den lokala musikscenen i Tokyo. Något man kallt kunde räkna med i varje låt var att gitarristen framåt slutet skulle smälla till switchen för obeskrivliga mängder dist, efter vilket han drog igång med otroligt energiska solon.

De sista sex bilderna eller så säger i princip allt om varför jag var så positivt överraskad av detta band. Det blir inte mer rock än så här ^^

Slutligen var det dags för ett blues-orienterat band som nog får anses ha varit huvudattraktionen för kvällen, även om de två föregående banden i mitt tycke var snäppet vassare. Snubben med munspel besatt då skills, den saken är klar. Det gjorde väl hela bandet egentligen, alla var otroligt duktiga på det de gjorde. En trevlig avslutning på en oförglömlig kväll.

No one can replace Richard Wright. He was my musical partner and my friend.

In the welter of arguments about who or what was Pink Floyd, Rick’s enormous input was frequently forgotten.

He was gentle, unassuming and private but his soulful voice and playing were vital, magical components of our most recognised Pink Floyd sound.

I have never played with anyone quite like him. The blend of his and my voices and our musical telepathy reached their first major flowering in 1971 on ‘Echoes’. In my view all the greatest PF moments are the ones where he is in full flow. After all, without ‘Us and Them’ and ‘The Great Gig In The Sky’, both of which he wrote, what would ‘The Dark Side Of The Moon’ have been? Without his quiet touch the Album ‘Wish You Were Here’ would not quite have worked.

In our middle years, for many reasons he lost his way for a while, but in the early Nineties, with ‘The Division Bell’, his vitality, spark and humour returned to him and then the audience reaction to his appearances on my tour in 2006 was hugely uplifting and it’s a mark of his modesty that those standing ovations came as a huge surprise to him, (though not to the rest of us).

Like Rick, I don’t find it easy to express my feelings in words, but I loved him and will miss him enormously.

David Gilmour
Monday 15th September 2008

http://www.davidgilmour.com/

Det är dags för Rick att avnjuta sitt Great Gig In The Sky nu, vila i frid.

Steven Wilson från Porcupine Tree

Neal Schon från Journey

Focus

Som sagt känns det lite ångestfyllt att jag inte kan vara där i år, men och andra sidan är tanken att vi ska klämma in Fuji Rock Festival här istället, vilket torde bli ett minne för livet!

Idag har himlen bokstavligt talat öppnat sig och det öser ner regn, enda trösten är att det i morgon ska bli 26 grader och sen bara bli varmare ju längre veckan fortgår ^^

Efter deras akustiska och klart godkända framförande tog det andra bandet för kvällen plats på “scen”. Blues var vad vi skulle bjudas på den här gången, något de levererade på ett rutinerat och skickligt vis.

Härefter var det dags för min personliga höjdpunkt för kvällen (utöver bandet vi kommit dit för att se), ett band som spelade musik som det helt enkelt var ett jäkla ös i. Lead-gitarristen hade helt klart vissa likheter med en ganska välkänd gitarrlegend, både gällande utseende och spelstil.

Ytterligare ett bandbyte, där min favoritgitarrist för kvällen dock gjorde ett litet gästspel.

Vid det här laget var det slutligen dags för det vi alla väntat på, Kinokotachi. Nog märktes det att vi inte var de enda som kommit dit för att se vårt lokala band, publiken vaknade till liv på allvar när de äntrade “scenen” ^^ De genomförde en, i sedvanlig ordning, klockren spelning med tämligen god publikrespons.

Ett band med klara punkinfluenser avslutade en väldigt lyckad afton på fartfyllt vis

When Pigs Fly: The Death Of Oink, the Birth of Dissent, and a Brief History of Record Industry Suicide.

Här följer ett litet utdrag från krönikan i fråga:

There seem to be a lot of reasons why the record companies blew it. One is that they’re really not very smart. They know how to do one thing, which is sell records in a traditional retail environment. From personal experience I can tell you that the big labels are beyond clueless in the digital world – their ideas are out-dated, their methods make no sense, and every decision is hampered by miles and miles of legal tape, copyright restrictions, and corporate interests. Trying to innovate with a major label is like trying to teach your Grandmother how to play Halo 3: frustrating and ultimately futile. The easiest example of this is how much of a fight it’s been to get record companies to sell MP3s DRM-free. You’re trying to explain a new technology to an old guy who made his fortune in the hair metal days. You’re trying to tell him that when someone buys a CD, it has no DRM – people can encode it into their computer as DRM-free MP3s within seconds, and send it to all their friends. So why insult the consumer by making them pay the same price for copy-protected MP3s? It doesn’t make any sense! It just frustrates people and drives them to piracy! They don’t get it: “It’s an MP3, you have to protect it or they’ll copy it.” But they can do the same thing with the CDs you already sell!! Legal tape and lots of corporate bullshit. If these people weren’t the ones who owned the music, it’d all be over already, and we’d be enjoying the real future of music. Because like with any new industry, it’s not the people from the previous generation who are going to step in and be the innovators. It’s a new batch.

Newspapers are a good example: It used to be that people read newspapers to get the news. That was the distribution method, and newspaper companies controlled it. You paid for a newspaper, and you got your news, that’s how it worked. Until the internet came along, and a new generation of innovative people created websites, and suddenly anyone could distribute information, and they could distribute it faster, better, more efficiently, and for free. Obviously this hurt the newspaper industry, but there was nothing they could do about it, because they didn’t own the information itself – only the distribution method. Their only choice was to innovate and find ways to compete in a new marketplace. And you know what? Now I can get live, up-to-the-minute news for free, on thousands of different sources across the internet – and The New York Times still exists. Free market capitalism at its finest. It’s not a perfect example, but it is a part of how the internet is changing every form of traditional media. It happened with newspapers, it’s happening now with music, and TV and cell phones are next on the chopping block. In all cases technology demands that change will happen, it’s just a matter of who will find ways to take advantage of it, and who won’t.

Vi börjar nerifrån och avslutar således med den skivan som ligger högst på listan.

1P. Kansas – Songs for America

En av de mer progressiva skivorna med Kansas, man kastas direkt in i halvbluesiga “Down the Road” där Robbie Steinhardts fiol river loss direkt. Följt av lite lek fram och tillbaka mellan gitarristen Kerry Livgren och keyboardisten Steve Walsh. Det klassiska titelspåret, Songs for America följer upp första spåret med värdighet, en tio minuters blandning av teknisk progressive rock (åt det brittiska hållet) blandat med amerikansk rock med fokus på melodier. Råtunga “Lonely Street” bjuder på bluesinfluerad rock av det tyngre slaget. Livgren visar tydligt vilken klass han håller som gitarrist, Rich Williams likaså. Skivan vittnar tydligt om varifrån de kommer och detta var en tydlig hint om vad som komma skulle (Leftoverture).

2P. Fleetwood Mac – Fleetwood Mac

Amerikansk folkrock när den är som absolut bäst. En av mina favoritlåtar, det akustiska mästerverket “Landslide“, är med på denna klockrena skiva (sedermera framförd av Smashing Pumpkins). Småfunkiga “Over My Head” som med en liten tyngre bas skulle funka på vilken klubb som helst i dagsläget. Nog kan man höra likheter med Grateful Dead på sina ställen, även om Fleetwood Mac i och med denna skiva tagit steget åt ett poppigare håll jämfört med det tidigare blues-rock-influerade soundet.

3P. Queen – A Night at the Opera

Queen har alltid varit ett av mina absoluta favoritband, Brian May var min första favoritgitarrist, och då kan jag inte ha varit gammal. Således ligger denna skiva inte oväntat mig varmt om hjärtat. Med tidlösa klassiker som “Bohemian Rhapsody“. May river loss med sitt unika multisamplade sound, Freddie Mercury visar gång på gång att han var och förblir en av de absolut skickligaste vokalisterna genom tiderna. Queen uppvisar ständigt att de inte tar livet på så stort allvar gällande sina texter. Behöver egentligen inte sägas mer om denna skiva, det är en av bandets bästa.

4P. Aerosmith – Toys In The Attic

En av de bästa skivorna Aerosmith någonsin gjort i mitt tycke, om än inte den jag håller högst. Titelspåret är en klassiker som väl förtjänar att minnas och spelas även i “moderna” tider. “Walk This Way” is in första tappning, innan remaken med Run DMC, en grymt bra låt helt enkelt. En skiva som väl förtjänar in plats på listan genom riktigt bra rock med vissa Zeppelin och Stones-influenser.

5P. Hawkwind – Warrior on the Edge of Time

Efterföljaren till den smått geniala Hall Of The Mountain Grill (vilken jag inte blev verkligt inlyssnad på förrän ganska nyligen) väger inte riktigt lika tungt, men är allt väl en mycket bra skiva i sin egen rätt. Tvärflöjten som bryter in i “Assault & Battery” ger låten en mystisk touch, samtidigt som basgången är sedvanligt ledande. Efter en snygg övergång påbörjas “The Golden Void” vilken fullständigt trollar bort en. “Opa-Loka” är en intensiv halvgalen låt som nästan får hjärtat att dunka i takt med musiken. Med “Standing At The Edge” känns det som om man lyfter, hörseln flackar och psykedeliska rader manglas ut innan “Spiral Galaxy 28948” tar över. Nu är du som lyssnare helt enkelt i flygande tillstånd, det blir inte mer space rock än det här. Skivan avslutas med den rakt igenom klockrena Lemmy-signerade låten “Kings of Speed“, i vilken fioler samsas med ett tungt basdrivet gung.

6P. Nektar – Recycled

Nektar har alltid varit grymma på album där hela skivan kretsar kring ett utvalt tema, ofta en resa av något slag, som eminenta Journey to the Centre of the Eye, ett psykedeliskt mästerverk. Recycled når inte upp till samma standard som nyss nämnd skiva, men det betyder på intet vis att skivan är dålig. Tvärtom, skivan är riktigt bra. Storyn på detta album är uppbyggd kring ett framtida energikretslopp och känslan infinner sig snabbt. Skivan håller tämligen hög kvalitet rakt igenom och är väl värd att lyssna igenom många gånger på rad.

7P. Pink Floyd – Wish You Were Here

En av de, av allmänheten, högst rankade Pink Floyd-skivorna. I mina ögon, högt rankat, men ganska långt ifrån högst. “Shine on You Crazy Diamond Parts 1-5” inleder skivan, [S]hine on [Y]ou Crazy [D]iamond, lite av en hyllning till bandets forne ledare, Syd Barrett. Richard Wright (orgel/keyboard) och David Gilmour (gitarr/sång) förvandlar introt till något otroligt, med deras sedermera karaktäristiska space-sound. Tunga “Welcome to the Machine“, semiakustiska titelspåret, “Wish You Were Here“. Alla eminenta spår, även om jag inte håller alla spår som personliga favoriter. Avslutas med “Shine on You Crazy Diamond, Parts 6-9“. En klockren skiva helt enkelt.

8P. Steve Hillage – Fish Rising

Skivan jag placerat på tredje plats är en av de skivor som står mig varmast om hjärtat, alla kategorier. Den har precis det där underbara upplägget musik från 70-talet ofta hade, dvs. långa episka låtar som närmast kan likna med ett långt äventyr. Skivan inleds med, i mina ögon, albumets bästa låt, “Solar Musick Suite“, vilken börjar med harmoniskt plockande av Hillage på gitarren. Hillages kosmiska sound är mer eller mindre hans signum, sättet han drar ut på varenda liten ton i ett solo skiljer sig från de flesta. Ljudbilden är otroligt bred och komplex, små toner och ljud stimulerar hela tiden sinnet. Med sig på skivan har han några forna bandmedlemmarna från Gong, nämligen Mike Howlett på bas, Pierre Moerlen på trummor och Didie Malherbe på saxofon (vilket tacksamt nog inte hörs så ofta, då jag inte är någon enorm fan av saxofon). Sist men inte minst har han med sig Dave Stewart på orgel/keyboard, och visst hör man spår av magin Hillage och Stewart skapade med Arzachel och Khan. Samtidigt är det uppenbart att det verkligen är en soloinsats gällande låtskrivandet, även om Miquette Graudy har varit med och skrivit låtarna. Hillages unika sound skiner igenom på så många plan, gällande såväl hans tidigare nämnda kosmiska gitarr som hans sånginsats.

De experimentella jazztonerna är ständigt närvarande på något plan, det känns dock aldrig som en renodlad jazzskiva, rockarvet från Canteburyscenen är på tok för starkt för detta. Givetvis bjuds det på en stor dos psykedelisk rock av högsta klass, vilket är extra tydligt i just första spåret, med de klassiska återknytningar som kännetecknar mycket psykedelisk rock. Det kaotiska och utflippade mellanspelet “Fish” gör övergången snygg till “Meditation Of The Snake“, vilken närmast känns som en hypnotisk trans. “The Salmon Song” i sin tur kännetecknas av ett svåröverträffat driv och den sedvanliga progressiva uppbyggnaden och breda ljudbilden. Hillages känsla i kombination med ett rejält eko på gitarren resulterar i ett väldigt space rockaktigt sound och givetvis den sedvanliga återknytningen efter att gitarren fullständigt lurat iväg en på villovägar. Sista spåret på skivan heter “Aftaglid” och med denna låt börjar skivan på ett liknande vis som den började, med en lång psykedelisk resa som börjar lugnt, för att sedan ösa på rejält och sen tonas ner igen för att slutligen byggas upp sakta en sista gång och utmynna i ett mäktigt crescendo där hela hjärnan mer eller mindre bearbetas av musiken.

10P. Led Zeppelin – Physical Graffiti

Efter ett uppehåll på nästan 2 år kom Led Zeppelin tillbaka (och det starkt) med dubbelalbumet Physical Graffiti. Funkiga “Custard Pie” inleder skivan snyggt, Page visar direkt hur enkelt detta är för honom. Sydstatsinspirerad bluesrock av världsklass följer i “In My Time Of Dying“, hejdlöst ös i “Trampled Under Foot“. John Paul Jones skiner verkligen låten igenom, samtidigt som Robert Plant sjunger halsen av sig (i positiv bemärkelse). För Page är låten närmast ett enda långt solo, ständigt väver han in småsolon på sitt högst karaktäristiska vis. Albumet är ganska spretigt, drar åt många olika håll men hanterar varenda inriktning precis lika sjukt bra. “Kashmir” anses av bandmedlemmarna själva vara deras främsta låt någonsin, vilket jag har förståelse för, låten är oerhört komplex. Taktbytena avlöser varandra ständigt på olika plan, de österländska influenserna är tydliga. Stråkarna ger låten ett närmast storslaget sound (även om det drar lite mot det marockanska hållet), vilket passar “Kashmir” med tanke på bergsmassivet som omger regionen. Pages akustiska folkinfluerade “Bron-Yr-Aur” (vilket är namnet på Plants gamla sommarresidens där han spenderat mycket tid med sin familj och även i sällskap med Page och dennes flickvän) får tankarna att flyga iväg med tonerna. “Ten Years Gone” känns närmast episk, börjar lugnt med Pages svävande sound, innan Plant kommer in med sin unika röst av oöverträffad klass. “Sick Again” avslutar skivan med ett riktigt tungt gung med klara bluesinfluenser. Ord är egentligen överflödiga för detta mästerverk. En välförtjänt andraplats.

12P. Journey – Journey

Det är inte för intet som första låten på Journeys självbetitlade debutskiva heter “Of A Lifetime“, för nog är det precis vad skivan är, A Journey Of A Lifetime. Detta är tveklöst den bästa debutskivan av ett band någonsin i mitt tycke. Neal Schon (gitarr), som slog igenom som 15-åring i Santana (efter att ha fått erbjudanden från såväl Eric Clapton som Carlos Santana), och Gregg Rolie (orgel/keyboard/sång) bygger här vidare på det samspel de påbörjat i just Santana. På bas hittar vi den andra originalmedlemmen som fortfarande är med i Journey, nämligen Ross Valory, följt av en av få trummisar jag tror skulle kunna fylla John Bonhams skor, Aynsley Dunbar, samt avslutningsvis George Tickner som möjliggör att Schon verkligen kan briljera på gitarren. Detta är i mitt tycke den bästa uppsättningen Journey någonsin haft, precis som jag anser att de tre första skivorna (där denna uppsättning, med undantag för Tickner på annat än den första skivan, är den gällande) är deras överlägset bästa. Ord gör inte skivan rättvisa, den är så pass bra.

“Of A Lifetime” kanske demonstrerar deras otroliga känsla för samspel och melodi bäst, Rolies otroliga stämma låter oerhört avslappnad utan att det för dess skull hindrar honom från att trycka på rejält i de partier där det krävs. Samtliga musiker briljerar genom hela låten, även om Schons obeskrivliga solo dominerar till viss mån. De sista två minuterna av låten är något av det bästa som gjorts i musikväg, där samtliga musiker bara ökar och ökar tills var och en verkligen ger max. De spelar en rakt in i sinnet och intensiteten den sista minuten är helt otrolig. Valorys intensiva bas i kombination med Schons solo som ackompanjeras av Rolies intensiva orgelspelande och Dunbars felfria och frenetiska trummande. Jag vet inte hur många gånger jag kommit på mig själv med att hålla andan den sista minuten, då musiken bara dundrar rakt in i huvudet. Vilket i sedvanlig ordning följs av ett djupt andetag och ett alltid lika förvånat ansiktsuttryck, hur är det möjligt att skapa sådan här musik? Hur är det möjligt för fem människor att leverera så här mycket känsla? Låten följs av “In the Morning Day“, vilket är en avsevärt mycket lugnare och mer avslappnad låt. Därmed inte sagt att låten saknar intensitet, för det gör inte en enda låt på skivan. Jag är närmast barnsligt förtjust i Rolies röst, den fungerar precis lika bra i Journey som den tidigare gjorde i Santana. Låten intensifieras ytterligare ungefär halvvägs in i låten där duellerandet mellan Schons gitarr och Rolies orgel påbörjas igen. Ett långt orgelsolo följs av ett gitarrsolo som vida överstiger vad man ska kunna prestera som 21-åring. Något som utmärker Schon väldigt tydligt, utöver hans frenetiska acceleration i solon tidvis och hans oöverträffade känsla för toner, är att han får det att låta så otroligt naturligt.

Låt nummer tre är en instrumental vid namn “Kohoutek“, vilken inte gör en besviken på något plan. Den har ett mystiskt sound och Dunbars tunga trummor dominerar tidvis på ett drömskt vis. Låten får en att glömma att det är musik man lyssnar på… detta är mer än musik, det är något större än så. Något som slår mig gällande såväl det här spåret som de övriga på skivan är hur roligt hela bandet verkar ha. Det leksamma jammandet i kombination med en stabil grund i form av progressiv rock med psykedeliska undertoner resulterar helt enkelt i en sjukt bra skiva. I denna låt är kanske duellerande mellan Schon och Rolie som absolut tydligast. “To Play Some Music” i sin tur är förmodligen den mest lättsamma låten på skivan. Låten handlar kort och gott om deras kärlek till musiken och deras vilja att få framföra den. Valorys basgång är sedvanligt briljant och det känns inte ens som om jag längre behöver betona Schons känsla för solon. Skivans andra instrumentala låt, “Topaz“, följer, och är helt klart en av mina favoritlåtar på skivan. Denna låt, mer än någon annan, är en resa. Den börjar närmast silkeslent med välplockade toner på såväl gitarr som orgel, för att sparka igång med ett driv som inte är av denna värld. Detta är sannolikt Ross Valorys höjdpunkt på hela skivan, hans basgång är verkligen helt genial. Schon bjuder på ett närmast funkigt sound tidvis, samtidigt som han tycks vara överallt hela tiden. Även denna låt intensifieras något otroligt med strax över 2 minuter kvar, för att sedan landa mjukt och skönt i ett hav av musikaliskt välbehag. Det näst sista spåret, “In My Lonely Feeling – Conversations“, har en lite mer bluesaktigt karaktär. Schon briljerar (nähä?!) i det tämligen intensiva avslutande solot vilket som så ofta tidigare avslutas abrupt för att övergå till en småjazzig avslutning. Albumet avslutas med min absoluta favoritlåt, alla kategorier, någonsin, “Mystery Mountain“. Låten byggs upp så sakteligen innan den öser loss på ett vis som för mig innebär 70-talets absoluta topp musikmässigt. Med en text som den här kan det helt enkelt inte gå fel:

Mountain of mystery,
Rising high above the clouds.
Mountain of magic,
Standing tall and proud,
Your magical veins
Flowing silver and gold,
Your cumulus cloud glows misty red,
As Apollo sets beyond your head.
Releasing the pressure built over the years
The mountain is crying hot lava tears
Molten rock created under vibrations of
Sub-terranean thunder
Ejecting boulders like pieces of sand
The mountain is
Giving birth to the land.
Under your feet you feel a rumble
As thousands of rocks are starting to tumble
Above the trees where the buzzard flies
Swirling vapors begin to rise
Beneath those misty peaks you hide
A tremendous force boiling deep inside.

Jag älskar verkligen varenda beståndsdel av den här låten, allt från de intensiva trummorna och den drivande basgången till en orgel som verkligen skriker rock och ett solo som jag rankar obeskrivligt högt. Det finns bara två saker som stör mig med låten, dels att den endast är 4:22 lång, den hade gärna fått vara det dubbla, och dels att jag inte kommer ihåg hur den lät live (då jag hört studioversionen säkert 1500 gånger, utan överdrift, sen dess). Detta är en skiva som verkligen mår bra av ett bra ljudsystem, jag är närmast överlycklig av att jag har tillgång till denna skiva på vinyl samt att jag har ett par gudomliga hörlurar i min ägo, för det gör verkligen musiken rättvisa på ett helt annat plan. Jag misstänker att det är allt för många som helt missat denna skiva, möjligtvis för att de inte gillar Journeys senare material. Men är det något som borde ingå i dagens skolundervisning är det en obligatorisk genomlyssning av Journeys tre första skivor.